Gruppboendet i Odal

Samma år som jag fyllde 20 år flyttade jag från min radhuslägenhet i Önnestad till en gruppbostad på Odal. Det var nybyggt och verkade mycket bra. Jag lärde känna en som hette Ulf. Han trodde han kunde allt om musik men han sjöng falskt.

Jag fick en lägenhet med eget kök, ingång och brevlåda. Men jag var inte så imponerad. Vi var fem som bodde där. När jag ville stänga dörren till min lägenhet en dag, så försökte Roger i personalen att rycka upp min dörr. Han satte foten emellan så att jag inte kunde stänga. Jag blev förbannad och sa till honom "flyttar du inte foten så anmäler jag dig till polisen". "Gör du det", sa han då.

Jag tyckte inte om att bo där för vi fick inte vara självständiga. Alla skulle göra samma sak. Om jag ville göra något så fick de andra följa med.

Jag bodde där i två år och det var en hemsk tid. Verkligen. Jag mådde så dåligt att jag blev sjuk. De gav mig 36 tabletter varje dag för att jag skulle hålla mig lugn. Till slut kunde jag inte gå utan fick sitta i rullstol. Jag kunde inte prata, det bara rann saliv från munnen och jag fick åka till sjukhuset. Det fanns en i nattpersonalen som brydde sig om mig och hon sov inne i mitt rum när jag mådde som sämst.

Till slut sa jag till mamma att jag ville därifrån. Då fick jag flytta hem till henne. Många av mina och mammas kompisar hjälpte mig att flytta. Sen dess har jag bara mått bättre och bättre och äter inte alls så mycket medicin längre, bara sju om dagen för min epilepsi. Jag är aktiv och går och pratar jättebra.

Om det finns någon som upplever samma sak som jag gjorde då, så vill jag bara säga en sak: GÖR NÅGOT ÅT DET! Släng in nycklarna till personalen och hitta något annat ställe att bo på.


Mamma berättar:

Mammas upplevelser om Gilberts gruppboendet på Odal i Kristianstad.

När man är på väg att bli vuxen då låter det väl helt fantastiskt att få flytta till ett boende där det finns en egen liten lägenhet, med eget kök och med egen postlåda men också möjligheter att vara social och umgås tillsammans med andra när man så vill!

Boendet som jag trodde skulle göra Gilbert till en självständig individ blev ett rent helvete för oss båda!

Det dröjde inte många månader efter att Gilbert hade flyttat in i sin lägenhet då jag en kväll fick ett telefonsamtal där han berättade att han inte trivdes. Gilbert kände sig inte omtyckt och hade svårt att förstå vad han gjorde för fel.

Vi pratade mycket om detta och Gilbert blev mer och mer tystlåten och inbunden för varje dag som gick. En kväll hamnade han på sjukhuset för yrsel och kraftiga epileptiska anfall. Vid mitt besök hos Gilbert på sjukhuset fanns också personal från gruppboendet. Jag uttryckte min oro för Gilbert och fick då till svar att “han äter ju inte den mat vi lagar till honom.”

Gilbert mådde sämre och sämre, blev inlagd på sjukhuset. För att han skulle känna sig trygg vid hemkosten till sitt boende bestämde vi att jag skulle sova hos honom. Vi hade precis kommit till ro i hans lägenhet då Gilbert fick ett telefonsamtal om att han inte fick ha katt i lägenheten (min katt.) Vid förfrågan varför fick vi till svar att det kunde finnas personal som var allergiska. Vi åkte hem till min lägenhet!

Efter helgen åkte Gilbert och jag tillbaka till boendet men det blev sämre och sämre med honom. Jag sov hos honom på nätterna under en period och en av personalen som Gilbert kallade för “extra mamma” fanns hos honom på dagarna men det hade gått för långt Gilbert kunde inte behålla maten och benen orkade inte bära hans utmärglade kropp.

Familjeläkaren kunde inte förstå vad som hade hänt och uttryckte att han inte kände igen Gilbert!

Under denna tid hade jag möten med den då biträdande föreståndaren om min oro för Gilbert och fick besked om att extra personal inte skulle sättas in trots att Gilbert var rädd och kände sig orolig inför dag/ nattpersonal. Biträdande föreståndare sa också till mig “Gilbert hade mått bättre om Du inte fanns.”

Gilbert valde att flytta hem igen!

Överläkaren på psykiatriska kliniken ringde och fråga mig vad jag var för en mamma som tog hem Gilbert. Jag fick också information om att det var hon som hade ansvar för Gilberts medicinering gällande epilepsin men hon hade ALDRIG träffat Gilbert!

Gilbert hade en svår tid framför sig men lyckades på nytt finna glädje och trygghet i sin tillvaron igen. Han hade redan vid flytten från Odal bestämt sig för att boendet hos mig var en tillfällighet. Det gav mig styrka och kraft till att stödja honom i att vara den självständige individ som han strävade efter!

Jag måste här få tacka min syster Britt för goda råd och ALLA våra vänner för den fantastiska stöttning som Ni gav oss under den svåra tid vi hade efter Gilberts flytt från gruppboendet på Odal!