Operationerna

Jag har slangar i huvudet

Jag kunde knappt äta efter operationen

Den sjätte april 2005 åkte jag till Lund för att opereras i huvudet.

Mamma följde med mig. Jag hade aldrig velat åka själv. Jag hade många tankar. När vi kom fram fick vi träffa läkaren Gunnar Skagerberg som skulle operera mig. Han berättade vad som skulle hända nästa dag. Jag låg på Neurokirurgiska kliniken B, avdelning 26.

Jag fick ett eget rum med telefon. Sköterskorna var jättegoa. Narkosläkaren Lars kom in till mig senare och då kunde jag fråga om operationen. Jag fick duscha och tvätta mig med ett speciellt medel för att huden skulle vara helt ren. Först fick jag ha mina egna kläder och sen fick jag en vit skjorta och vita stödstrumpor.

Tidigt nästa morgon kom en sköterska med lugnade medel till mig som jag skulle dricka. Jag sa till att jag ville hålla mamma i handen när jag skulle sövas. När jag vaknade hade jag bandage om huvudet och väldigt ont. Jag fick en smärtstillande spruta rakt i magen. Det gjorde inte så mycket för det var en sån jäkla go sköterska som hette Hanna. När jag hade ont ville jag alltid att Hanna skulle komma in till mig, ingen annan.

De öppnade hela skallen på mig och tog bort en liten bit av hjärnan för att jag skulle bli av med kramperna. Efteråt fick jag veta att om de hade tagit en för stor bit av hjärnan så hade jag fått sitta i rullstol resten av livet.

Dagen efter operationen fick jag prata med Gunnar Skagerberg igen. Han sa att jag var "tjockskallad". Jag hade väldigt ont och det var svårt att öppna munnen och att svälja. Jag struntade i det och åt ändå, och det var tur för annars hade de slagit larm.

Sen fick jag röntgas i en skiktröntgen. De skulle se så att elektroderna satt rätt i mitt huvud. Jag fick sånt förtroende för en av sköterskorna, hon var så försiktig och hjälpte mig att lägga mig ner.

Jag hade ett bra rum med utsikt mot receptionen och alla söta sköterskor. Men jag fick inte stanna där så länge utan jag fick ta farväl av tjejerna och kom till avdelning 27. Där delade jag rum med en kille som också hade epilepsi. Vi lärde inte känna varandra så mycket. Elektroderna i mitt huvud var uppkopplade till en dator för att se om jag hade några kramper. Jag var övervakad dygnet runt. På dagen satt en kille och på natten var det en tjej. När jag fick en kramp så kom de rusande och ställde en massa konstiga frågor. De hade också koll på mig i en tv-skärm, i taket fanns mikrofoner och i hörnen av rummet fanns kameror. Några av killarna var jättetrevliga, en var handbollsspelare. Han retade mig lite för att framkalla en kramp.

När jag och morsan var ute för att hämta lite frisk luft en gång så glömde vi kvar telefonen. När den ringde så sa personalen: - Var fan är sjuklingen??? Det var kusin Jeanette som hade sökt mig.

Mamma fick sova på ett anhörighotell. Jag följde med henne och hämtade nyckeln. Jag blev fort trött efter operationen och fick vila ofta.

Den femtonde april var det dags för ny operation. Nu skulle elektroderna tas bort. Inför operationen fick jag många konstiga frågor: - Har du några lösa tänder, hörselapparat, smycken osv.

När jag vaknade efter den andra operationen så var elektroderna borta. Men jag hade huvudvärk!!! Det kändes skönt att det var över.

Jag blev bättre av operationen men inte helt bra. Därför är jag inte helt nöjd.