Handikappridning

Jag är ryttaren och Annette står bredvid

Det här var något som Ragnar Skölding startade. Ragnar var min läkare och han sa att jag kunde komma dit på tisdagar och hälsa på i Hammarslund. Då gjorde jag det. Jag var lite rädd för hästarna i början, men inte mycket så jag började rida direkt. Det var skoj.

Mamma körde mig dit varje tisdag och jag blev bättre ryttare för varje gång.

Jag kommer ihåg en gång när min häst började skena och den galopperade rakt in i en vägg. Som tur var så hade jag hjälm på huvudet. Jag ramlade och hängde kvar med ena foten i stigbygeln men som tur var så blev jag inte skadad. Nånting hade hänt som gjorde att hästen blev rädd och började skena, men jag vet inte vad det var.

Vi startade en klubb och åkte runt till olika ridklubbar där vi fick låna deras hästar. Vi åkte till Finland och tävlade. Jag har också tävlat i Örebro och där blev jag svensk mästare 1985 och tog GULD!

Men sen blev det komplicerat för man skulle ta poäng och ha licens för att få tävla. Det blev för tufft.

När min ridkompis Annette slutade tyckte jag inte att det var roligt längre. Hon var den bästa kompis jag haft.

När jag inte hade ridningen längre så började jag med biljard i stället.

Operationerna

Jag har slangar i huvudet

Jag kunde knappt äta efter operationen

Den sjätte april 2005 åkte jag till Lund för att opereras i huvudet.

Mamma följde med mig. Jag hade aldrig velat åka själv. Jag hade många tankar. När vi kom fram fick vi träffa läkaren Gunnar Skagerberg som skulle operera mig. Han berättade vad som skulle hända nästa dag. Jag låg på Neurokirurgiska kliniken B, avdelning 26.

Jag fick ett eget rum med telefon. Sköterskorna var jättegoa. Narkosläkaren Lars kom in till mig senare och då kunde jag fråga om operationen. Jag fick duscha och tvätta mig med ett speciellt medel för att huden skulle vara helt ren. Först fick jag ha mina egna kläder och sen fick jag en vit skjorta och vita stödstrumpor.

Tidigt nästa morgon kom en sköterska med lugnade medel till mig som jag skulle dricka. Jag sa till att jag ville hålla mamma i handen när jag skulle sövas. När jag vaknade hade jag bandage om huvudet och väldigt ont. Jag fick en smärtstillande spruta rakt i magen. Det gjorde inte så mycket för det var en sån jäkla go sköterska som hette Hanna. När jag hade ont ville jag alltid att Hanna skulle komma in till mig, ingen annan.

De öppnade hela skallen på mig och tog bort en liten bit av hjärnan för att jag skulle bli av med kramperna. Efteråt fick jag veta att om de hade tagit en för stor bit av hjärnan så hade jag fått sitta i rullstol resten av livet.

Dagen efter operationen fick jag prata med Gunnar Skagerberg igen. Han sa att jag var "tjockskallad". Jag hade väldigt ont och det var svårt att öppna munnen och att svälja. Jag struntade i det och åt ändå, och det var tur för annars hade de slagit larm.

Sen fick jag röntgas i en skiktröntgen. De skulle se så att elektroderna satt rätt i mitt huvud. Jag fick sånt förtroende för en av sköterskorna, hon var så försiktig och hjälpte mig att lägga mig ner.

Jag hade ett bra rum med utsikt mot receptionen och alla söta sköterskor. Men jag fick inte stanna där så länge utan jag fick ta farväl av tjejerna och kom till avdelning 27. Där delade jag rum med en kille som också hade epilepsi. Vi lärde inte känna varandra så mycket. Elektroderna i mitt huvud var uppkopplade till en dator för att se om jag hade några kramper. Jag var övervakad dygnet runt. På dagen satt en kille och på natten var det en tjej. När jag fick en kramp så kom de rusande och ställde en massa konstiga frågor. De hade också koll på mig i en tv-skärm, i taket fanns mikrofoner och i hörnen av rummet fanns kameror. Några av killarna var jättetrevliga, en var handbollsspelare. Han retade mig lite för att framkalla en kramp.

När jag och morsan var ute för att hämta lite frisk luft en gång så glömde vi kvar telefonen. När den ringde så sa personalen: - Var fan är sjuklingen??? Det var kusin Jeanette som hade sökt mig.

Mamma fick sova på ett anhörighotell. Jag följde med henne och hämtade nyckeln. Jag blev fort trött efter operationen och fick vila ofta.

Den femtonde april var det dags för ny operation. Nu skulle elektroderna tas bort. Inför operationen fick jag många konstiga frågor: - Har du några lösa tänder, hörselapparat, smycken osv.

När jag vaknade efter den andra operationen så var elektroderna borta. Men jag hade huvudvärk!!! Det kändes skönt att det var över.

Jag blev bättre av operationen men inte helt bra. Därför är jag inte helt nöjd.

Mormor och morfar

Mormor och morfar hade en gård i Önnestad. Morfar var hästhandlare. På gården fanns många olika hästar. Mamma red på dem.

Jag tyckte om att hälsa på, de var så jättesnälla. En gång tänkte jag cykla dit på min trehjuling. De bodde så långt borta. Mamma såg bara tofsen på min mössa när jag cyklade iväg. När hon kom ifatt mig frågade hon vart jag var på väg. - Jag ska cykla till mormor, sa jag. - Nej, sa mamma, hon bor så långt borta.

Morfar rökte pipa och då låtsasrökte jag. Mormor var ofta och hälsade på hos mamma och mig.

När mormor blev gammal blev hon senil och fick flytta till ett hem. Morfar bodde kvar på gården.

Min farmor

Min farmor var viktig för mig. Hon bodde i en lägenhet i Falkenberg och hade ett sommartorp utanför stan. Där var jag och farmor på somrarna. Torpet låg inne i skogen. Jag hade många kompisar, vi busade och fikade. Det var tur att farmor bestämde vad vi skulle äta, annars hade det blivit korv för hela slanten.

Farmor var nästan alltid glad. Hon kallade mig för Gulle-dej, det tyckte jag om.

När hon blev gammal bodde hon sista tiden i sin lägenhet och sålde torpet. En dag när jag ringde till henne så fick jag inget svar. Det bara tutade. Jag anade lite vad som hänt. Jag och min kontaktperson Camilla träffade mamma lite senare på stan och hon sa att vi skulle gå hem och vänta på henne där. När hon kom hem till mig berättade hon att farmor var död. Det kändes som att få en bomb i huvudet.

När min gode man Robin och jag gick upp till farmors lägenhet några dagar senare såg jag att många saker var borta. Det var ett litet rökhus där man la cigaretten i botten och där röken steg upp i en skorsten. Den var helt försvunnen. Jag blev arg och ledsen för den ville jag ha som minne. Det var många andra saker som var borta. Jag förstod att det var min halvsyster som tagit sakerna.

Farmors aska spreds i en minneslund. Där var jättefint. Robin frågade om jag ville vara en stund för mig själv. Det ville jag. Jag la en ros i minneslunden. Där var jättevackert. Pappa ligger i en minneslund i Helsingborg.

Vid bouppteckningen träffade jag min halvsyster Carolina. Jag var så arg att jag skällde på henne. Det var tur att mamma gick emellan och fick mig lugn.

Mitt dubbelliv

Jag känner att jag levt ett dubbelliv. En del av mig mådde inte alls bra och jag åkte ofta in till psyket. Jag hade nästan ingen lust att leva. Den andra delen var glad och jag försökte hålla masken inför mamma. Ingen på sjukhuset fick säga sanningen till henne. När hon fick veta hur jag mådde så blev hon mycket ledsen. Hon följde med mig till sjukhuset. Hon frågade om det verkligen var vad jag ville. Då bestämde jag mig för att det var slut och jag ville inte åka dit fler gånger. I dag mår jag bra och kan prata med mamma om nästan allt.

Jag är Gilbert

Jag heter Gilbert och jag är 39 år gammal. Jag föddes år 1970 i Helsingborg. Jag har en mild cp-skada och är lite svag i höger sida, men sitter inte i rullstol. Och så har jag epilepsi, jag får anfall i den svaga sidan. Man kan se på mig när ett anfall är på gång för då börjar mina ögon titta från ena sidan till den andra. Huvudet vänder sig till vänster. Det kommer ljud ifrån min mun, men det försöker jag hålla tillbaka när jag är med andra människor för att de inte ska bli rädda.

Jag är en glad prick med många järn i elden. Jag låter inte mina handikapp hindra mig utan är en aktiv människa. Jag vill skriva den här boken för att andra handikappade ska se att man kan leva ett bra liv och inte låta sig tryckas ner och hindras av andra. Jag vill låta min röst bli hörd.