Alla är lika mycket värda

När jag ser en handikappad i rullstol så tänker jag på hur svårt många har det. De får inte alltid den hjälp de behöver, de kanske är ensamma och kan inte säga ifrån. Jag har jobbat själv inom vården så jag vet hur det är. Det är nummer ett, man får inte glömma bort de sjuka.

Jag vet vad jag pratar om för där jag bodde innan tog de inte reda på hur jag ville leva mitt liv. Alla skulle göra samma sak. Jag kände inte att jag var en egen individ. Därför blev jag sjuk och orkade nästan inte leva.

Personalen borde alltid ställa frågor till de handikappade för att få veta hur de vill ha det. Det är som om gamla och handikappade inte har samma värde som andra, och det tycker jag är fel. Jag vill förändra det och hoppas att jag gör det med min bok.

Mitt kontaktnät

Mamma är bäst!

Jag har olika personer runt omkring mig i mitt liv.

Mamma är viktigast. Men om det skulle hända henne någonting så behöver jag ett bra kontaktnät. Det är som en röd tråd som inte får klippas av.

Jag har sett så många handikappade som är ensamma. Det är ingen som frågar om de vill ha något på huvudet när solen steker, och det är inte någon som stannar och pratar en stund. Så vill inte jag ha det.

Jag vill inte vara ensam, jag vill ha människor som bryr sig om mig.

Mitt kontaktnät:
Britt, Jeanette, Emil och Elias är mina släktingar och står mig nära.
Pia, Ida och Idas tjej Jenny. Vi träffas ibland och har kul ihop.
Tove är en kompis till mamma som vi brukar ha kontakt med.
Mao och Lena är ledsagare och David kommer att bli kontaktperson.
Britt-Marie på HS-service ställer alltid upp för mig.
Och många fler....

Slutspel i biljard

Snart är det dags för slutspel i biljard. Det blir någon gång i maj. Förra gången gick det inte riktigt bra. Jag åkte ut tidigt och jag var helt slut sen. Tina höll mig sällskap hela tiden. Pia, Ida och hennes kompis Jenny var också med och tittade på.

Jag brukar bjuda in lite vänner när det är slutspel och det kommer jag att göra nu också. Jag tror att det kommer att gå bra, jag ligger sexa än så länge. Men jag kommer att klättra till toppen.

Här bor jag bra

Här vill jag sitta med en tjej och ha det bra

Först bodde jag i B-trappan här på Sommarro. Det var på femte våningen och jag tyckte inte om att det var så högt upp. Jag var livrädd.

Jag pratade med chefen här i huset och sa att jag ville ha en ánnan lägenhet. En dag sa hon att det var en lägenhet ledig, det är den jag bor i nu. Mamma var så trött på att jag flyttat flera gånger så jag ordnade flytthjälp själv. Runo och Lennie hjälpte mig och det gick bra.

Lägenheten var sliten och han som bodde här förut rökte så ABK betalade en del av omtapetsering och målning. Jag fick bestämma färgen helt själv. Det är ljusblått i sovrummet och det är det enda jag fick betala för. Resten av lägenheten är gul och golven bruna.

Mamma blev imponerad över att jag fixade så mycket själv. Hon hjälpte mig med gardiner och lite annat.

Här trivs jag mycket bra och här vill jag stanna om jag inte träffar en tjej. Annars får hon flytta hit.

Mitt mål med boken är att någon tjej läser om mitt liv och förstår vilken bra kille jag är.

Londonresan

Ingrid och jag

I september år 2000 åkte jag till London med min kontaktperson Ingrid. Det var så mycket roligt att göra. Vi såg Big Ben, musikalen Lejonkungen och massor med annat. Ingrid kunde engelska så det underlättade för oss. Jag tyckte att resan var en stor upplevelse. Vi bodde på ett fint hotell med bra mat och god frukost.

Jag tyckte mycket om Ingrid men hon slutade sen som kontaktperson för hon utbildade sig till sjuksköterska.

Jag vill hålla föredrag

 Jag vill hjälpa andra

Jag vill att många ska läsa min bok och blogg. Det hade varit roligt att få berätta om det här för andra. Kanske bli inbjuden någonstans och hålla ett litet föredrag.

Jag började skriva för att jag skulle få möjligheten att berätta min historia och att andra ska få veta vem jag är. Jag kan varken läsa eller skriva själv men kom på ide'n tillsammans med min kontaktperson Lena att vi kunde skriva tillsammans. Jag ser så många gånger att det är lite dålig kontakt mellan andra handikappade och ledsagare. Det gör mig arg. Jag tänker på dem som inte kan berätta hur de vill ha det. Jag önskar att ledsagarna mer försökte förstå hur det är att ha ett handikapp och hjälpa på rätt sätt. Ibland vill jag säga ifrån när jag ser något dumt, men blir lite feg och är tyst. Genom att skriva så kan jag kanske få andra att förstå att trots att vi har vissa handikapp så är vi inte annorlunda innerst inne.

Det känns underbart för mig att ha en blogg och en bok. Lena och jag träffas en gång i veckan och jag funderar tills dess vad vi ska skriva om. Jag blir glad, vi skrattar och är ett bra team.

Därför vill jag dela med mig av det till andra och peppa dom att också försöka. Om de inte heller kan läsa och skriva så kan de ta hjälp av sin kontaktperson eller ledsagare. Det vill jag berätta om.

Mitt mål är också att kunna ge ut min bok, kanske nästa år. Det kämpar jag för.

Mina kusinbarn

Emil och Elias



Kusin Jeanette har två pojkar, Emil 8 år och Elias 10 år. De är gulliga och omtänksamma. De respekterar mig som en individ och det är jag så tacksam för. De bor i Sollentuna och kommer ner hit till påsk så att vi får träffas. Vi kommer nog ha jätteroligt. De har också köpt en kolonistuga, den är vit och lite större än vår. Den ligger i Åhus. När vi träffas kramas vi hårt.

Både Elias och Emil är duktiga i matte och Elias är jätteduktig på att sjunga. De har träffat min katt Tove, men hon blev lite rädd och gömde sig under sängen. En gång åkte mamma, Britt, Jeanette och pojkarna till Thailand. Jag hade velat följa med men det får bli en annan gång. Mamma och jag håller på att spara.